"Kan inte du bli någon form av olympisk... mediehora?"

Jag vill inte åka hem.
Det vill inte Emily heller att jag ska göra.

Idag, i taxin på väg hem från vår helrenovering, där två små kinesiska män med starka nypor ägnade tre timmar åt att massera oss och säga "Madame", började jag få tvärtom-hemlängtan. Eller bort-längtan, kanske man ska kalla det.

Emily började genast sitt konstuktiva tänkande.
Och vi tummade på minst en sak:
Blir jag av med jobbet på onsdag är det bara en sak som gäller:

Då blir jag en olympisk mediehora.

Jag kan redan säga "höger", "vänster", "tack" och "vad kostar det?". Jag kan komma långt på det.
Längre än det flesta.